Diabetikern

Den 19 september var en av den bästa och värsta dagen i mitt liv.

Min älskade sambo miste livet på vår semesterresa till Cypern.

Näst sista dagen innan hemresan. Vi hade haftven fantastiskt vecka och en underbar sista dag. Vi kände oss båda väldigt nöjda och avslappnade. Vi bokade bil för att åka runt till olika vikar och snorkla innan tranfsfern på kvällen till flygplatsen.

På senkvällen kände sig Andreas lite tjock I halsen och tungt att andas. Han tog en av mina antihistamintabletter och en dusch. Han upplevde att den fuktiga luften gjorde det lättare att andas. Frågade om han ville vi skulle kontakta sjukvård. Han svarade att nej så farligt r det inte Vi avvaktar.

Jag sa ok och vände mig från badrummet och gick 4 steg då hör jag hur han ramlar ihop I badrummet. Han hamnar på rygg i badkaret.

Jag sliter tag i telefonen på nattduksbordet men vad sa man slå för nummer?

Grabbade tag i ett linne på sängen, Andreas badshorts och hotellkortet rusade ner till receptionen och ropade åt receptionisten att ringa ambulans för mn partner har kollapsat. 

Ett gäng svenskar stod och checkade in. En utav dem sa att han just avslutat hjärt-lungräddning och frågade om han skulle hjälpa till så vi två sprang tillbaks upp på hotellrummet.

Andreas på sina 2m och 100kg gick inte att rubba. Tog I allt jag orkade men det gick inte. Vi kunde inte lyfta upp honom.

Mannen sprang ner och hämtade 3-4st till som lyfte upp Andreas ur badkaret och påbörjade HLR på badrumsgolvet. Andreas drog efter andan. Ambulanspersonalen dök upp snabbt och defibrillator gavs nån gång. Hörde att han hade puls och syresättning på 88.

När de satte kanyl kom det mycket blod. Blodet droppade massor hela vägen ut till ambulansen och det enda jag kunde tänka var att bra då slår hjärtat. 

När Andreas lastades upp på båren packade jag snabbt ner insulin  druvsocker, tröja  powerbank, hörlurar  euros och Andreas ID-kort och försäkring.

Vet inte om han dog I ambulansen eller på sjukhuset men jag fick inte vänta länge innan de kom ut och hämtade mig för att berätta att han var död.

Jag fick då gå in och säga farväl.

Polisen kom efter en liten stund och vi satt i ca 1h med redogörelse på vad som hänt. Polisen vart ganska dålig på engelska så jag fick översätta och förklara flera ggr.Jag bad om att få se Sndreas en sista gång , innan han hunnit kallna för ett sist farväl. Poliskvinnan skjutsade sen tillbaks mig till hotellet och jag gav henne asken med antihistaminen Andreas tog.

Hotellpersonalen hade städat undan allt blod I korridoren men inget på hotellrummet så det var bara börja plocka iordning. Städa undan kanyler  förband och blod.

Vandrade runt litegrann och började packa en del av Andreas grejer men visste inte vad som behövde med hem.

Beslutade mig för att försöka sova/vila lite men det gick sådär. Drömde mardrömmar om att Andreas satt fast och skrek rakt ut i förtvivlan.

På morgonen gick jag ner till frukosten. Pillade i mig 2 bitar melon. Fick prata med frukostpersonalen och förklara att jag ville sitta ifred ifrån alla på frukosten. Jag ick sedan till receptionen för att se om jag kunde få ha kvar rummet till transfern på kvällen.

Var tvungen att gå ned igen vid 10 för att avboka hyrbilen vi bokat dagen innan  VD:n på hotellet (som också hette Andreas) ville träffa mig så jag tog ett möte med honom och fick återge vad som hänt och svara på lite frågor.

Tillbringade dagen med att vanka av och an i hotellrummet, försöka pilla I mig lite vatten. Hotellpersonalen kom upp med lite frukt och lyckades få i mig lite melon igen 

Packade om väskan 4 ggr. Mejlade och pratade med Andreas jobb, med mitt jobb. Mamma, brorsan och Andreas syster. Ving vart riktigt svåra att få tag på men till slut fick jag meddelande om att någon möter mig på flygplatsen och hjälper mig med väskan. Vi hade bara handbagage och 1 väska som stod i Andreas namn och visste inte hur ja skulle göra med den.

Sätta sig på bussen mot flygplatsen var vidrigt. Lämna Andreas, veta att hans kropp var kvar vart fruktansvärt.

Flyget hem var fullpackat förutom platsen bredvid mig.

Jag är förkrossad. Andreas var mitt livs kärlek. Allt var så enkelt och självklart.

Nästan 9 år var vi tillsammans. Inte bråkat en enda gång. Visst hann vi bli irriterade på varandra och hans tidsoptimist drev mig till vansinne men det var glömt lika fort.

Fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda, Jag har ingen ånger över att inte sagt hur mycket han betydde för mig för det visste han. Saknaden efter honom är enorm. Jag känner mig så tom och utan motivation. Inget är kul livet rullar bara på och det är tufft.

Jag fick dessutom på mig att inkomma med olika läkarintyg för att behålla körkortet + alla papper, begravning mm Sen strular det återigen med arvskifte efter pappas bortgång.

Jag snittar 15 000 steg om dagen. Vetet tusan hur. Blodsockret har först nu de 2 sista dagarna börjat ge med sig och inte vara skyhögt 

Först nu har jag börjat kunna sova i omgångar utan att drömma mardrömmar om Andreas i badkaret och på hallgolvet under HLR.

Livet går på autopilot. En fot framför den andra.

Livet är inte rättvist 

Vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan honom. Han var min stöttepelare och bästa vän.

R.I.P älskade Andreas